ungafrokenherlin

hej hej.. sena natten nu, jag kom  hem ifrån jobbet nu, har faktiskt inte varit så pjåkigt.. Verkar vara nån mässa i stan för det var mest gubbar som gäster. Idag hade vi ett stort sällskap tjejer, medelålders dom flesta, i detta gäng fanns det en kvinna som kände min pappa. Pappa ringde innan och sa att hon skulle till LL ikväll.. Iaf, hon kom fram och frågade om jag var Josefs dotter och vi började prata, hon pratade om pappa på ett sätt som var väldigt fint och det blev kännslosamt för mig, jag blev rörd och fick gå därifrån för tårarna kom.. Min älskade pappa har nämligen cancer i tjocktarmen, 70 % av levern och i lungorna. Han kommer nog inte överleva det, jag kämpar för att inse att han inte kommer finnas här kanske så länge till. Jag kämpar för att vi ska kunna reparera våran trasiga relation, tanken på att han kommer att dö och lämna mig och allt jag har att minnas är våran dåliga kontakt under hela min uppväxt, jag kämpar i huvudet men ibland är det så svårt att ta det till handling och förlåta och börja om på nytt.. Jag måste göra det, för det som har hänt är inte längre relevant för  det kanske inte finns så mycket tid kvar. Jag vill att den tid som nu kommer ska vara fin och fylld av bra och härliga minnen. Trots att vi har haft det så trassligt har jag ju alltid velat att han fanns vid min sida när jag gifter mig, han hade varit så stolt, nu kommer han kanske inte uppleva det. Han kommer förmodligen aldrig få träffa sin barnbarn heller och den tanken gör mig så ledsen, den tanken gör säkert han lika ledsen. När det väl kommer till kritan så är han min pappa och jag älskar honom med hela mitt hjärta och ännu mer. Detta inlägg blev kanske lite mer personligt än vad jag trodde det skulle bli men nu blev det så. Jag gråter alldeles för lite och bara förtränger det. Jag borde sluta förtränga att pappa kommer att dö av cancern, jag måste inse det. Det äter mig inombords om jag inte släpper ut det.
Jag älskar honom så mycket.


Josefine