ungafrokenherlin

Då sitter man i sin lägenhet igen, tyst är det. Ensam är man. Min Andreas kom hem i onsdags så har varit med honom och hans familj nu under påskdagarna. I torsdags gick vi igen genom det sista med prästen, tur att andras var med, sen åkte vi hem till pappas lägenhet. Det var väldigt jobbigt, jag gick i genom dom sakerna jag ville spara på.
Det va jobbigt att se badrummet, för det var där pappa hade legat så länge innan min faster och hennes man hittade honom. Fick en hemsk bild framför mig och brast ut i tårar och panik, Andreas var fantastisk och höll om mig och tröstade mig. Jag har ju mått rätt fysiskt dåligt dom senaste veckorna, jag blir aldrig av med min feber, eller den kommer och går hela tiden. Jag är fortfarande förkyld och sen så sover jag ju fruktansvärt dåligt + att jag mår väldigt dåligt psykiskt, Allt tar på krafterna, det märkte jag speciellt av igår, middag hemma hos Andreas föräldrar och lite andra släktingar. jättetrevligt och jättegod mat som Kerstin (andreas mamma) hade fixat. Fördrinkar och gott vin, öl och snaps.Det blev en del att dricka fast det var ändå städat såklart. Jag ville inte dricka för mkt för jag var lite orolig hur jag skulle reagera på det. Men det blev lite som jag misstänkte, jag fick nån slags av panikångest tror jag, jag fick utslag i ansiktet och blev alldeles röd, hade svårt att andas och blev väldigt törstig, hinkade i mig vatten. Andreas följde med mig ut på balkongen tills jag mådde bättre. Sen drack jag bara vatten. Påvägen hem till hans farmor som stod tomt, (vi sover där) börjar jag gråta. Pinsamt tyckte jag, satt på bussen och grät, men jag kunde inte hålla tillbaka tårarna, Andreas var en pärla och tog hand om mig. Sen vaknade jag på natten igen och var alldeles svettig och varm, kunde inte andas och kände panik i hela kroppen. Jag gick ner blaskade kallt vatten i ansiket och satt vid köksbordet ett tag och försökte lugna ner mig. Sen efter en timma tror jag, gick jag tillbaka upp och somnade. Denna "panikångesten" är nytt för mig, jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den. Jobbigt, men jag antar den går över så småningom.

Idag satt vi och solade i trädgården, åt sen frukost, jag vaknade ju inte förrän klockan 11. Sen åkte vi hem till hans föräldrar fikade och åt påskmat. Sen körde Andreas mig till pappa så jag kunde vattna blommorna, kändes så tråkigt att dom ska behöva dö. Jag tog med mig fyra växter hem, två orkideer och två andra som jag inte kan namnet på. Ska se om jag kan få liv i orkideerna, jag har ju inga jättegröna fingrar direkt. Men jag hade velat ha kvar pappas växter hos mig, känns som om nåt levande hos honom finns kvar hos mig på nåt vis, jag tror ni förstår vad jag menar.

På onsdag är begravningen, jag är jätteorolig över den dagen. Jag vet ju hur jag kommer reagera och jag vet hur dåligt jag kommer må. Kommer vara så svårt att veta att pappa ligger där i kistan, usch.. nu börjar jag gråta igen.
När ska all denna ångesten ta slut? När ska gråtandet avta..?

Jag saknar honom så himla mycket..


Josefine.