090417
Jag kan inte sluta läsa cancerbloggar, eller jag har följt två.. den ena Sabinas kamp, hon fick hudcancer (malignt melanom) 2006 som var obotlig men den 16/1 2009 fick reda på att hon hade fått spridning till hjärnan och att hon inte hade lång tid kvar att leva. Sabina dog 31 mars. Hon lämnade efter sig en man och två döttrar. Mina tankar är hos dom och alla som drabbas av cancer, för det är inte bara enstaka individer utan, familjer och vänner till den som faktiskt bär på den hatade sjukdomen... Jag ber för er allihopa.
Den andra bloggen jag har följt sen sommaren 2008 är Vimmelmamman. Hon fick opereras akut i maj 2008, hon hade tjocktarmscancer, hon visste inget innan. Hon hade kännt sig lite dålig ett tag innan, men cancertumören hade växt i henne i nåt år innan. Dom tog bort tumören och en stor bit av tarmen, hon fick börja med cellgifter. Det fick hon i hela 6 månader, hon fick svar nu att dom har hittat metastaser i levern. Hon hade opererats i januari i år och dom tog bort en bit av levern men nu visade röntgen att dom hittade 4 metastaser. Hon kan inte få cellgifter ännu, för hon har tagit det under en så lång tid innan.
Det är så konstigt detta med bloggar, speciellt dom man följer dagligen. Det blir som om man känner dom, jag vet ju hela tiden vad som sker i hennes liv. Lotta skriver extremt personligt, allt från att hon har haft diarre eller när hon hämtade sin son på dagis. Eller gick på kändisfester med Cellgifts flaskan under den vackra galaklänningen. Sicka kontraster..
Jag kan inte sluta gråta, jag försöker vara stark men ibland går det inte.. Jag har ett sånt dåligt samvete också för pappa.
Känner att jag inte har varit en tillräckligt bra dotter för han. Samtidigt försöker jag tänka att han älskade mig mest av allt och han vill inte jag ska må dåligt, jag vet att han är med mig hela tiden. Jag vet att han kan se mig, vara hos mig.. Jag känner det.. i hela kroppen. Han har inte lämnat mig på det viset, och det är en liten tröst. Men ångesten över att jag inte kan ringa honom eller krama honom mer är oerhört stor och ångesten kommer över mig när jag minst anar det.
Sitter på bussen, jag börjar gråtar. Jag är i tvättstugan.. jag börjar gråta.. Jag vet knappt vilka dagar det är eller vad jag har planerat, jag glömmer hela tiden. Tankar snurrar i huvudet hela tiden, vissa saker kan jag liksom inte ta in och memorera.
Begraving som var i Onsdags var mycket vacker, jag hade Andreas vid min sida hela tiden och mamma och sofia.
Tack för ni finns..
Vi fikade efteråt i församlingshemmet, jag skulle på toaletten, precis då går dom förbi med kistan och ska köra iväg med pappa.. Till krematoriet, jag funderar mycket på om han ligger där, jag hoppas han inte fryser. Eller så har dom redan kremerat honom.. jag vet inte. Måndagen den 27e är det urnsättning. Allt är så dimmigt.
Jag försöker göra i ordning mig, sminka, och klä mig. Men inuti känns det så tomt och ångestfyllt.
Folk säger att jag ska vara stark.. dom säger att jag är stark.. men jag känner mig inte speciellt stark.
Känns mer som om jag sakta smular sönder inuti...
Idag är ingen bra dag som ni märker, inte för jag har haft nån bra dag alls det sanste så är vissa dagar mycket mörkare än andra.
Josefine
Den andra bloggen jag har följt sen sommaren 2008 är Vimmelmamman. Hon fick opereras akut i maj 2008, hon hade tjocktarmscancer, hon visste inget innan. Hon hade kännt sig lite dålig ett tag innan, men cancertumören hade växt i henne i nåt år innan. Dom tog bort tumören och en stor bit av tarmen, hon fick börja med cellgifter. Det fick hon i hela 6 månader, hon fick svar nu att dom har hittat metastaser i levern. Hon hade opererats i januari i år och dom tog bort en bit av levern men nu visade röntgen att dom hittade 4 metastaser. Hon kan inte få cellgifter ännu, för hon har tagit det under en så lång tid innan.
Det är så konstigt detta med bloggar, speciellt dom man följer dagligen. Det blir som om man känner dom, jag vet ju hela tiden vad som sker i hennes liv. Lotta skriver extremt personligt, allt från att hon har haft diarre eller när hon hämtade sin son på dagis. Eller gick på kändisfester med Cellgifts flaskan under den vackra galaklänningen. Sicka kontraster..
Jag kan inte sluta gråta, jag försöker vara stark men ibland går det inte.. Jag har ett sånt dåligt samvete också för pappa.
Känner att jag inte har varit en tillräckligt bra dotter för han. Samtidigt försöker jag tänka att han älskade mig mest av allt och han vill inte jag ska må dåligt, jag vet att han är med mig hela tiden. Jag vet att han kan se mig, vara hos mig.. Jag känner det.. i hela kroppen. Han har inte lämnat mig på det viset, och det är en liten tröst. Men ångesten över att jag inte kan ringa honom eller krama honom mer är oerhört stor och ångesten kommer över mig när jag minst anar det.
Sitter på bussen, jag börjar gråtar. Jag är i tvättstugan.. jag börjar gråta.. Jag vet knappt vilka dagar det är eller vad jag har planerat, jag glömmer hela tiden. Tankar snurrar i huvudet hela tiden, vissa saker kan jag liksom inte ta in och memorera.
Begraving som var i Onsdags var mycket vacker, jag hade Andreas vid min sida hela tiden och mamma och sofia.
Tack för ni finns..
Vi fikade efteråt i församlingshemmet, jag skulle på toaletten, precis då går dom förbi med kistan och ska köra iväg med pappa.. Till krematoriet, jag funderar mycket på om han ligger där, jag hoppas han inte fryser. Eller så har dom redan kremerat honom.. jag vet inte. Måndagen den 27e är det urnsättning. Allt är så dimmigt.
Jag försöker göra i ordning mig, sminka, och klä mig. Men inuti känns det så tomt och ångestfyllt.
Folk säger att jag ska vara stark.. dom säger att jag är stark.. men jag känner mig inte speciellt stark.
Känns mer som om jag sakta smular sönder inuti...
Idag är ingen bra dag som ni märker, inte för jag har haft nån bra dag alls det sanste så är vissa dagar mycket mörkare än andra.
Josefine
Kommentarer
Trackback
