090325 en dag jag aldrig glömmer
Nu har det gått snart fem dagar sen pappa dog.. Känns så overkligt och konstigt. Så ensamt. Så mycket tankar och så mycket känslor. Jag har knappt gått upp ur sängen, ögonen är små och svullna av gråt och förtvivlan. Har haft feber sen i tisdags, och levt på treo. Har inte orkat åka till doktorn men febern har inte gett sig och jag har börjat hosta massa slem.
Egentligen vill jag inte till doktorn imorn heller, jag vill inte gå ut alls. MEn jag försöker tänka att pappa hade nog velat att jag skulle gå till doktorn snarast. Så jag måste göra det.
Att ens föräldrar ska gå bort före en själv är ju nåt vi alla räknar med, det brukar ju vara så. Jag har ju hela tiden vetat att pappa ska dö snart men inte så här snart. Det kom som en chock, för det var liksom inte längesen han körde bil, handla ja gjorde allt själv.. jag trodde hela tiden att han skulle ligga sjuk länge men han va uppe och gick och klarade vardagen.
Men i måndags verkade det som om han hade fått en stroke när han skulle ta ett bad och föll ihop på badrummsgolvet.
Han blev liggandes där tills tisdagen och hittades av min faster och hennes man. Så var han väldigt illa därann och kördes med ambulans till Östra. Jag fick reda på det halv 7 på kvällen och satte mig i en taxi med sofia och hämta upp mamma.. släppte av sofia och åkte till Östra. Där väntade Kurt och Maria (faster och hennes man). Pappa har brutit revbenen på båda sidorna och hans njurar är i mkt dåligt skick för han har blivit liggande i samma ställning så länge utan att kunna ta sig upp. Dom säger att han har inte långt tid kvar. Jag försöker prata med honom och jag tycker hans ögonen reagerar när jag säger att jag e där nu. Han kan inte prata eller röra sig. Jag sätter mig vid sidan om och klappar på honom, håller hans hand försöker prata lite. Kurt och Maria åker hem vid 22 tiden.. Sen kommer sofia och ska hämta mamma, dom stannar en stund och sofia lämnar av en påse med mobilladdare och mjukiskläder till mig för jag ska stanna där under natten. Sen åker dom vid 01 tror jag. Bara jag och pappa kvar.. Vilket jag var ganska glad över på nåt sätt, vi fick kvalitets tiden den natten. Jag pussade på hans panna och klappade hans kind. Höll i handen och pratade med honom. Vid 5 tiden skulle jag gå och ta kaffe som låg utanför hans rum och när jag kom tillbaka nån minut senare hörde jag hur hans andning hade förändrats. Jag hämtar nattsjuksköterskan Lena och hon kollar till honom. Hon försöker ta blodtrycket men det går inte för det är för lågt.. Första gången när dom tog det på kvällen var 70/50. Nu gick det inte. Hon säger till mig att hon kan höra på hans andning att det är inte lång tid kvar och att jag borde ringa dom andra. Vilket jag gör. Kurt och maria hämtar upp mamma och sen kommer mina två kusiner marina och michael vid 7 tiden. Den tiden från halv 6 till 7 pratade jag med pappa, berättade att solen gick upp och allt annat jag vet att han älskade. Jag bad honom blinka om han såg mig eller hörde mig.. Sen blinkade han hårt med båda sina ögonen.. det va den enda gången han blinkade under tiden jag har varit där på alla timmar. ´Det värmde så i hjärtat av att veta att han har hört mig. Solen sken in i rummet och vädret av jättefint. Klcokan blev 7 och dom andra kom. Jag satt bredvid honom hela tiden.
Tiden gick jag jag märkte att hans andetag blev mindre och mindre, jag följde den lilla rosa kulan som satt i syrgasmasken och såg hur den rörde sig. Man såg hur hans andetag blev svagare och kortare och jag känner hur paniken stiger och hur jag förlorar min pappa framför ögonen.. Tåran rinner ner för mina ögonen och jag pussar hans panna om och om igen, håller om honom och säger att jag älskar honom säkert tusen gånger tills medans han små andetag avtar och tills han somnar in.. Pappa somnade in 08,45..
Nu slåss jag med minnes bilderna, ångest över att aldrig mer får träffa honom. Jag gråter för att han fick ligga där så länge innan dom hittade honom. Jag tänker på hans ångest.. vad gick genom hans huvud när han låg där alla timmar.
Usch.. dom tankarna kommer jaga mig för alltid känns det som.
Hur tar man sig ur detta.. jag vet att man gör det. Men nu känns det så hopplöst.. Men jag har en fantastisk familj och pojkvän och jag har mina vänner som finns där för mig. Jag älskar er massa ni betyder så otroligt mycket för mig.
/
Josefine
Egentligen vill jag inte till doktorn imorn heller, jag vill inte gå ut alls. MEn jag försöker tänka att pappa hade nog velat att jag skulle gå till doktorn snarast. Så jag måste göra det.
Att ens föräldrar ska gå bort före en själv är ju nåt vi alla räknar med, det brukar ju vara så. Jag har ju hela tiden vetat att pappa ska dö snart men inte så här snart. Det kom som en chock, för det var liksom inte längesen han körde bil, handla ja gjorde allt själv.. jag trodde hela tiden att han skulle ligga sjuk länge men han va uppe och gick och klarade vardagen.
Men i måndags verkade det som om han hade fått en stroke när han skulle ta ett bad och föll ihop på badrummsgolvet.
Han blev liggandes där tills tisdagen och hittades av min faster och hennes man. Så var han väldigt illa därann och kördes med ambulans till Östra. Jag fick reda på det halv 7 på kvällen och satte mig i en taxi med sofia och hämta upp mamma.. släppte av sofia och åkte till Östra. Där väntade Kurt och Maria (faster och hennes man). Pappa har brutit revbenen på båda sidorna och hans njurar är i mkt dåligt skick för han har blivit liggande i samma ställning så länge utan att kunna ta sig upp. Dom säger att han har inte långt tid kvar. Jag försöker prata med honom och jag tycker hans ögonen reagerar när jag säger att jag e där nu. Han kan inte prata eller röra sig. Jag sätter mig vid sidan om och klappar på honom, håller hans hand försöker prata lite. Kurt och Maria åker hem vid 22 tiden.. Sen kommer sofia och ska hämta mamma, dom stannar en stund och sofia lämnar av en påse med mobilladdare och mjukiskläder till mig för jag ska stanna där under natten. Sen åker dom vid 01 tror jag. Bara jag och pappa kvar.. Vilket jag var ganska glad över på nåt sätt, vi fick kvalitets tiden den natten. Jag pussade på hans panna och klappade hans kind. Höll i handen och pratade med honom. Vid 5 tiden skulle jag gå och ta kaffe som låg utanför hans rum och när jag kom tillbaka nån minut senare hörde jag hur hans andning hade förändrats. Jag hämtar nattsjuksköterskan Lena och hon kollar till honom. Hon försöker ta blodtrycket men det går inte för det är för lågt.. Första gången när dom tog det på kvällen var 70/50. Nu gick det inte. Hon säger till mig att hon kan höra på hans andning att det är inte lång tid kvar och att jag borde ringa dom andra. Vilket jag gör. Kurt och maria hämtar upp mamma och sen kommer mina två kusiner marina och michael vid 7 tiden. Den tiden från halv 6 till 7 pratade jag med pappa, berättade att solen gick upp och allt annat jag vet att han älskade. Jag bad honom blinka om han såg mig eller hörde mig.. Sen blinkade han hårt med båda sina ögonen.. det va den enda gången han blinkade under tiden jag har varit där på alla timmar. ´Det värmde så i hjärtat av att veta att han har hört mig. Solen sken in i rummet och vädret av jättefint. Klcokan blev 7 och dom andra kom. Jag satt bredvid honom hela tiden.
Tiden gick jag jag märkte att hans andetag blev mindre och mindre, jag följde den lilla rosa kulan som satt i syrgasmasken och såg hur den rörde sig. Man såg hur hans andetag blev svagare och kortare och jag känner hur paniken stiger och hur jag förlorar min pappa framför ögonen.. Tåran rinner ner för mina ögonen och jag pussar hans panna om och om igen, håller om honom och säger att jag älskar honom säkert tusen gånger tills medans han små andetag avtar och tills han somnar in.. Pappa somnade in 08,45..
Nu slåss jag med minnes bilderna, ångest över att aldrig mer får träffa honom. Jag gråter för att han fick ligga där så länge innan dom hittade honom. Jag tänker på hans ångest.. vad gick genom hans huvud när han låg där alla timmar.
Usch.. dom tankarna kommer jaga mig för alltid känns det som.
Hur tar man sig ur detta.. jag vet att man gör det. Men nu känns det så hopplöst.. Men jag har en fantastisk familj och pojkvän och jag har mina vänner som finns där för mig. Jag älskar er massa ni betyder så otroligt mycket för mig.
/
Josefine
Kommentarer
Postat av: jannike
vilket känslostarkt inlägg... tänker på dig ska du veta! kramar till dig..
Trackback
