090417
Den andra bloggen jag har följt sen sommaren 2008 är Vimmelmamman. Hon fick opereras akut i maj 2008, hon hade tjocktarmscancer, hon visste inget innan. Hon hade kännt sig lite dålig ett tag innan, men cancertumören hade växt i henne i nåt år innan. Dom tog bort tumören och en stor bit av tarmen, hon fick börja med cellgifter. Det fick hon i hela 6 månader, hon fick svar nu att dom har hittat metastaser i levern. Hon hade opererats i januari i år och dom tog bort en bit av levern men nu visade röntgen att dom hittade 4 metastaser. Hon kan inte få cellgifter ännu, för hon har tagit det under en så lång tid innan.
Det är så konstigt detta med bloggar, speciellt dom man följer dagligen. Det blir som om man känner dom, jag vet ju hela tiden vad som sker i hennes liv. Lotta skriver extremt personligt, allt från att hon har haft diarre eller när hon hämtade sin son på dagis. Eller gick på kändisfester med Cellgifts flaskan under den vackra galaklänningen. Sicka kontraster..
Jag kan inte sluta gråta, jag försöker vara stark men ibland går det inte.. Jag har ett sånt dåligt samvete också för pappa.
Känner att jag inte har varit en tillräckligt bra dotter för han. Samtidigt försöker jag tänka att han älskade mig mest av allt och han vill inte jag ska må dåligt, jag vet att han är med mig hela tiden. Jag vet att han kan se mig, vara hos mig.. Jag känner det.. i hela kroppen. Han har inte lämnat mig på det viset, och det är en liten tröst. Men ångesten över att jag inte kan ringa honom eller krama honom mer är oerhört stor och ångesten kommer över mig när jag minst anar det.
Sitter på bussen, jag börjar gråtar. Jag är i tvättstugan.. jag börjar gråta.. Jag vet knappt vilka dagar det är eller vad jag har planerat, jag glömmer hela tiden. Tankar snurrar i huvudet hela tiden, vissa saker kan jag liksom inte ta in och memorera.
Begraving som var i Onsdags var mycket vacker, jag hade Andreas vid min sida hela tiden och mamma och sofia.
Tack för ni finns..
Vi fikade efteråt i församlingshemmet, jag skulle på toaletten, precis då går dom förbi med kistan och ska köra iväg med pappa.. Till krematoriet, jag funderar mycket på om han ligger där, jag hoppas han inte fryser. Eller så har dom redan kremerat honom.. jag vet inte. Måndagen den 27e är det urnsättning. Allt är så dimmigt.
Jag försöker göra i ordning mig, sminka, och klä mig. Men inuti känns det så tomt och ångestfyllt.
Folk säger att jag ska vara stark.. dom säger att jag är stark.. men jag känner mig inte speciellt stark.
Känns mer som om jag sakta smular sönder inuti...
Idag är ingen bra dag som ni märker, inte för jag har haft nån bra dag alls det sanste så är vissa dagar mycket mörkare än andra.
Josefine
Dålig dag idag
Idag har jag jobbat, jag märker själv att jag inte är "skärpt" nog att göra det. Men nu är jag ledig i 8 dagar och det är väldigt skönt. När jag börjar jobba ordentligt igen är nog inga långpannor något bra att börja med, får nog börja lugnt.
Märker ni att jag redan börjar oroa mig om jobbet, hur kommer jag vara när jag börjar igen? Kommer jag vara lika ofkuserad som idag? Kommer jag gråta? Varför kan jag inte bara släppa det? Jag får ta det den dagen när jag e tillbaka på jobbet.. varför kan det inte vara så?
Det va krävande att jobba, gick flera gånger in på toaletten och grät. Ena sekunden lägger man all energi på att skratta och le, andra sekunden sitter man på en personaltoalett och gråter.. Livet är konstigt.. håller ni inte med?
Jag blir fortfarande trött på alla som frågar om jag mår bättre nu.. Har hängt upp mig på det. Hur fan kan det vara bättre?
Fråga istället bara.. - hur e det med dig? Eller nåt liknande.
- Är det bättre nu? Känns som om, joo det har bara gått tre veckor sen min pappa dog i mina armar,
Jo men jag mår prima nu!! Allt är glömt och som vanligt. Knappast..!
Eller om nån frågar som kanske inte vet om vad som hänt och dom säger - Ja, men livet går vidare..
Ehh.. det tänker jag inte ens kommentera, det e fan sjukt och elakt att säga juh..
Jag kan inte låta bli att bli förbannad då och bara svara... jaså menar du det???????!!!!!!!!!!
Ja som ni märker idag är jag på rätt dåligt humör. Kanske lika bra att lägga sig och försöka sova.
Imorn ska jag hem till Andreas och hans familj, det ska bli mysigt. Hoppas på fint väder så man kan promenera längs kajen..
Josefine..
........
Då sitter man i sin lägenhet igen, tyst är det. Ensam är man. Min Andreas kom hem i onsdags så har varit med honom och hans familj nu under påskdagarna. I torsdags gick vi igen genom det sista med prästen, tur att andras var med, sen åkte vi hem till pappas lägenhet. Det var väldigt jobbigt, jag gick i genom dom sakerna jag ville spara på.
Det va jobbigt att se badrummet, för det var där pappa hade legat så länge innan min faster och hennes man hittade honom. Fick en hemsk bild framför mig och brast ut i tårar och panik, Andreas var fantastisk och höll om mig och tröstade mig. Jag har ju mått rätt fysiskt dåligt dom senaste veckorna, jag blir aldrig av med min feber, eller den kommer och går hela tiden. Jag är fortfarande förkyld och sen så sover jag ju fruktansvärt dåligt + att jag mår väldigt dåligt psykiskt, Allt tar på krafterna, det märkte jag speciellt av igår, middag hemma hos Andreas föräldrar och lite andra släktingar. jättetrevligt och jättegod mat som Kerstin (andreas mamma) hade fixat. Fördrinkar och gott vin, öl och snaps.Det blev en del att dricka fast det var ändå städat såklart. Jag ville inte dricka för mkt för jag var lite orolig hur jag skulle reagera på det. Men det blev lite som jag misstänkte, jag fick nån slags av panikångest tror jag, jag fick utslag i ansiktet och blev alldeles röd, hade svårt att andas och blev väldigt törstig, hinkade i mig vatten. Andreas följde med mig ut på balkongen tills jag mådde bättre. Sen drack jag bara vatten. Påvägen hem till hans farmor som stod tomt, (vi sover där) börjar jag gråta. Pinsamt tyckte jag, satt på bussen och grät, men jag kunde inte hålla tillbaka tårarna, Andreas var en pärla och tog hand om mig. Sen vaknade jag på natten igen och var alldeles svettig och varm, kunde inte andas och kände panik i hela kroppen. Jag gick ner blaskade kallt vatten i ansiket och satt vid köksbordet ett tag och försökte lugna ner mig. Sen efter en timma tror jag, gick jag tillbaka upp och somnade. Denna "panikångesten" är nytt för mig, jag vet inte riktigt hur jag ska hantera den. Jobbigt, men jag antar den går över så småningom.
Idag satt vi och solade i trädgården, åt sen frukost, jag vaknade ju inte förrän klockan 11. Sen åkte vi hem till hans föräldrar fikade och åt påskmat. Sen körde Andreas mig till pappa så jag kunde vattna blommorna, kändes så tråkigt att dom ska behöva dö. Jag tog med mig fyra växter hem, två orkideer och två andra som jag inte kan namnet på. Ska se om jag kan få liv i orkideerna, jag har ju inga jättegröna fingrar direkt. Men jag hade velat ha kvar pappas växter hos mig, känns som om nåt levande hos honom finns kvar hos mig på nåt vis, jag tror ni förstår vad jag menar.
På onsdag är begravningen, jag är jätteorolig över den dagen. Jag vet ju hur jag kommer reagera och jag vet hur dåligt jag kommer må. Kommer vara så svårt att veta att pappa ligger där i kistan, usch.. nu börjar jag gråta igen.
När ska all denna ångesten ta slut? När ska gråtandet avta..?
Jag saknar honom så himla mycket..
Josefine.
Varför blev det såhär?
Efter det ska jag och Andreas till pappas lägenhet, jag har förträngt alla känslor som har med det att göra nu.
Jag lär väl falla samman när jag går in där.
Varför ska det behöva vara på detta viset? Varför blev det så här?
Josefine
Nä, det känns inte bättre!
Imorn kommer Andreas hem, med stor sannolikhet för att stanna. Det känns skönt, ovanligt, lite nervöst nästan. Vi har ju varit ifrån varandra mer än vi har varit i samma stad liksom, men vi har ju två är på nacken i sommar så jag är ju inte orolig på det viset utan ja jag vet inte. Det ska iaf bli jätteskönt att ha honom hemma.
Jag oroar mig för allt nu, kanske inte så konstigt.
Idag fick jag frågan på jobbet ang pappa.. - Ja, men känns det inte bättre nu då?
Suck, va e det för fråga? Nä svarade jag, det känns inte bättre. Det känns fruktansvärt jag gråter flera gånger om dagen och jag har en enorm sorg, saknad ångest.. alla jobbiga känslor man kan ha, bär jag på just nu.. Hur fan kan du tro att det känns bättre 2 veckor efter min pappa har gått bort?
Jag sa ju inte direkt så, men jag ville.. jag tänkte..
Bara för att dom själva går vidare utan några som helst problem behöver inte det betyda att jag gör det.
Jag tampas varje dag med att pappa faktiskt dog bokstavligt i mina armar, jag ser framför mig hela tiden hur hans små andetag avtar.
Åter nej, jag har inte kommit över det.. Säg inte åt mig att livet går vidare. .. Säg inte att livet har sin gång..
Jag är medveten om det, men det gör inte saken lättare. Jag gråter inte mindre för du säger så. Jag gråter inte mindre för att han hade cancer och skulle ändå dö.. Jag gråter inte mindre för att du säger att jag kommer över det..
Jag gråter inte mindre, jag gråter hela tiden.
Jag älskar dig pappa..saknar dig varje sekund
Josefine
...
Har inte haft så mycket att säga det senaste, har mest varit trött. Har inte så mycket energi alls.
På torsdag ska jag gå till pappas lägenhet och se om det är saker jag vill spara på, sen ska det rensas ut och packas ner. Ja massa saker, torsdagen kommer bli jobbigt. Va hemskt att behöva packa ner pappas liv i kartonger. Alla hans möbler som kommer lämnas bort som om det inte vore nåt värt. Fast det är dom såklart. Gå i genom hans papper och andra viktiga saker. Jag fasar för torsdag...
Josefine.
Hemma
Är hemma nu, ska strax påbörja mitt försökande av att somna. Inatt sov jag 4,5 timmar uppdelat på tre. Var så nervös för idag, det hade jag all rätt i att vara också. Slet som ett djur idag sprang som en dåre med gråten i halsen. Jag vill bara det skulle ta slut. Men efter ett antal rop på hjälp fick jag det till slut. Mina ben värker så mycket att jag fick ta två Panodil innan. Enda ljuspunkten var när min minsta svägerska Johanna kom förbi på dagen och gav mig en bukett tulpaner..
Hur gulligt är inte det då? Jag blev alldeles rörd.. Tack igen gumman! nu står dom så fint i köket.
Nu ska jag försöka sova.
Josefine
Jag gör så gott jag kan
Det har varit en jobbig dag idag. Kännt mig ofokuserad men mina härliga arbetskamrater tyckte jag varit stark och jobbat bra. Det var ju inte så mycket att göra, imorn blir det annant. Har ganska mycket ångest över imorgon, ska jobba i 13 timmar.. Börjar klockan 11.. Det känns oerhört jobbigt. Vi är en kort också på jobbet, vilket kräver att man är extra bra imorn. Jag ska göra så gott det går.. så gott jag kan. Snart ska jag väl lägga mig och försöka sova, men om det blir nåt sovande är osäkert. Känner jag mig själv kommer jag gräma mig över morgondagen och vara orolig. Måla upp olika senarion i huvudet och tänka på dom.. osv.. Får försöka släpa oron över imorn. Mest jobbigt är att jag inte kan få prata med Andreas som jag har gjort massa hela tiden nu, han har verkligen varit fantastisk och ett enormt stöd. Det gäller bara 13 timmar men det känns som en evighet. Saknar han massa juh. Ska bli så skönt att få ha honom hemma nu ett tag.
Ni som vill kan skänka 50 kronor till Cancerfonden genom att skicka ett sms där det ska stå
Besegra till telefonnummer 72900.
**************************************************************************************************************************
Nu ska jag försöka somna, kanske koka en kopp té innan..
Sov så gott...
Puss till min älskade pappa.. Tänker på dig och saknar dig varje sekund.. Älskar dig!
Josefine.
Skalet
Vackra eller hur... Jag älskar tulpaner, en av mina favorit blommor.
Dom gör sig verkligen vackra i mitt fönster.. önskar pappa kunde se dom.. det kan han säkert.
Då är det snart dags att gå till jobbet, känns oroväckande. Tänk om dom säger saker som får mig att börja gråta.
Som mammas granne fick mig innan att göra när jag hämtade blommorna. Mötte honom i trappen, och det första han säger är.. - Jaha, nu är ju din pappa död.
Jag blev ställd över hur man bara säger kan säga så.. och sen avsluta med - Men livet går ju vidare..
Han kanske har rätt på nåt jävla vis men det där är ju det sista jag vill höra.. han sa det på ett sånt kallt och känslolös sätt, jag vill inte att nån talar om min pappa på ett kallt och känslös sätt.
Jag svarade iaf med - jo, jag är väääl medveten om det!!!
Kanske otrevligt, men jag bryr mig inte ett jävla dugg om det var det...han behöver inte påminna mig om det,
jag lär minnas det utan hans påpekande.
Jag måste försöka ändra mina tankar innan jag går till jobbet nu, annars kommer det vara otroligt jobbigt.
Ska försöka inte gråta utan vara samlad... Jag funderar på om jag ska samla all energi jag har i kroppne och låtsas som ingenting? Men det köper dom nog inte ändå, lika bra att vara som jag är och lägga energin på att vara en bra servitris ikväll. Känns så konsigt, där sk ajag gå och vara glad, trevlig och duktig servitris. Gästerna kommer skoja med mig osv.
Men dom kommer inte ha nån aning om vad som döljer sig under ytan, dom ser bara skalet... En konstig känsla..
Josefine
Vackra ting
Då ska man samla sig, duscha, sminka, klä sig för jobbet. Vet inte om våran uteservering är uppe ännu, isåfall kommer det inte bara vara jobbigt att arbeta idag, utan kallt också. Blir säkert sjuk igen då. Suck. Nu ska jag ner till mamma och hämta blommor som är ifrån en vän till familjen, blommorna skickades dit istället av nån anledning. Snällt iaf, väldigt uppskattande, mamma sa att det var en jättevacker bukett blommor. ska ner och hämta den efter jag bloggat klart.Vilket är typ nu, jag kanske bloggar när jag kommer hem igen om hur kvällen har varit.
Josefine.
God Natt
Många säger att nätterna är dom värsta när man mår dåligt eller nåt hemskt som har hänt i mitt liv.. Nätterna för mig nu är en befrielse, jag slipper tänka. Värst är morgonen, en ny dag.. Därför jag nte har gått upp nästan nån dag innan klockan 3 nästan.. Vaknar, sover, vaknar sover.. Tills jag tvingar upp mig ur sängen.. Sen är jag trött hela tiden så jag sover lite på kvällen också.. Det enda som duger just nu, inte vara medveten och bara få glömma allting. Nu ska jag sova igen.. Imorn ska jag jobba, det är ångestladdat. Jag är orolig för att alla kommer fråga och jag kommer vara tvungen att bli påminnd.. Alla kommer kramas och säga att dom beklagar.. osv.. det är självklart jättegulligt. Jag uppskattar det, jag är bara så orolig att nån frågar -Vad var det som hände? Jag orkar nämligen inte förklara igen.. Jag vill ju bara glömma.
Undra om jag e redo för att jobba, jag e orolig för att jag inte är det. Men det är bara två dagar, det borde jag klara.
Jag saknar min pappa.
Josefine.
....
Det är väldigt skönt att Andreas kommer hem nu ett tag, speciellt under begravningen.
Det är guld värt att ha honom med då. Han har verkligen varit helt fantastisk dessa hemska dagar, ett underbart stöd. Ska bli skönt att få se honom och krama honom igen.
Josefine.
helt borta
Josefine
